”Vi är vår egen historia och det ansvar vi själva tar. Utan vår historia är vi ingenting, utan ansvar kanske vi inte förtjänar att finnas till”.
José Saramago (portugisisk författare som bodde på Lanzarote)
Långt innan de första europeiska sjöfararna anlände till Kanarieöarna, var samtliga sju öar befolkade av en inhemsk befolkning som man allmänt kallar guancher (”guan” betyder ”man” och ”che” betyder ”vitt berg” – d.v.s. snöklädda Teide på Teneriffa på infödingarnas språk).
Men varje ö har ett eget namn på sina första invånare, för guancherna var egentligen befolkningen på Tenerife, medan Majos var befolkningen på Lanzarote och de ska ha kommit till ön från Afrika någon gång mellan 5:e och 1:a århundradet före Kristus.
Urbefolkningen levde i enkla stenhyddor eller i grottor, de kunde tillverka keramik och deras basföda var mjölk, frukt, fläskkött, get samt gofio (ett sorts mjöl). Man tror att de också fiskade och samlade skaldjur. Kläderna gjorde de av gräs och läder och man tror de var starka, ljushyade människor med blå ögon och ljust hår.
Det som förblir ett mysterium är hur den här första befolkningen kom till Lanzarote. Det finns idéer om att de lämnades kvar på ön av sjörövare, eller att de utvisades av romare eller kartager till Lanzarote. En allmänt vedertagen teori menar att de byggde vassbåtar och drev hit med havet från Afrika.
Århundradena efter den spanska erövringen, fick öarna i den kanariska arkipelagen finna sig i olika öden. Lanzarote har inte någon bra hamn (som ju finns i Las Palmas de Gran Canaria och i Santa Cruz de Tenerife) och kunde inte dra nytta av resandet över Atlanten, som satt fart efter Columbus upptäckt av den nya världen 1492. I stället var det sjörövare från länder som Spanien hade som fiender som gav sig på ön, som Portugal, England och Holland.
Efter de stora vulkanutbrotten under 1700- och 1800-talet som ödelade ön, flydde många öbor först över till de större öarna Gran Canaria och Tenerife för att komma undan svälten. Senare emigrerade många från Lanzarote till Argentina, Paraguay, Venezuela, Mexiko och Kuba för att söka lyckan.
I dag bor det omkring 139 000 invånare på ön och hälften av dem bor i huvudstaden Arrecife. Det inkluderar också många utländska fastboende, de flesta från Storbritannien och Tyskland. De flesta lanzaroteños är ättlingar till de spanska erövrarna. Generellt kan man säga att de är mörkhåriga och med olivfärgad hud.
Folket här har blandade känslor gentemot spanjorer från fastlandet och de stolta invånarna på Lanzarote kallar sig helst för Canarios, snarare än spanjorer.
Befolkningen har präglats av de få naturresurser som finns på ön och av det levnadssätt de utvecklat för att överleva. Folket på Isla del Fuego (Ön av eld) har alltid levt i symbios med naturen runt omkring. Man är starkt länkad till naturen och det märks överallt på ön. Generellt är los lanzaroteños stolta över sitt ursprung och sin ö. De har ansträngt sig enormt för att bevara öns landskap och det på ett föredömligt sätt och befolkningen på ön har blivit miljömedvetna.
De flesta är romerska katoliker och de är mycket medvetna om sina traditioner. Det kan man se under stora religiösa högtider och då särskilt under Semana Santa (veckan före påsk), när högtidliga firanden äger rum överallt.
