När man pratar om Lanzarote kan man inte undvika att prata om César Manrique – öns bäst kände, internationellt erkände konstnär, som hade en otrolig uppfinningsförmåga som målare, skulptör, arkitekt, formgivare, stadsplanerare och miljökämpe och som skapade en vision av ön, som är den man som besökare möter i dag.
César Manrique was born on the 24th of April 1919 in the Puerto Naos district of Arrecife, Lanzarotes huvudstad. Han hade en tvillingsyster och ytterligare en syster samt en bror. Hans far var försäljare av livsmedel, hans farfar notarie och familjen Manrique var en typisk medelklassfamilj utan ekonomiska bekymmer.1934 flyttade familjen till Caleta de Famara på den norra kusten, där hans far byggde ett hus alldeles intill havet. Innan Manrique gav sig av som frivillig i spanska inbördeskriget på Franco-sidan, tillbringade han några av sina lyckligaste ungdomsår här i Caleta och den tiden gjorde ett stort intryck på honom och den tänkte han sedan i livet ofta tillbaka på.
Det han upplevde under kriget var så avskyvärt så han vägrade att prata om det när han kom tillbaka 1939. I slutet av spanska inbördeskriget började han studera arkitektur vid La Lagunas universitet på Tenerife, med efter två år lämnade han studierna och ägnade resten av sitt liv åt konsten.
I 1945 flyttade han till Madrid där han studerade vid Academia de Bellas Artes de San Fernando och tog examen som konstlärare och konstnär. Han var framgångsrik i Madrid, Paris och New York, blev en internationellt erkänd konstnär och hans konst ställdes ut i hela Europa samt i Japan och i USA. Under den här tiden blev han också bekant med många av 1900-talets berömda konstnärer och han träffade Pepi Gomez, som han senare gifte sig med. Efter hennes död 1963, flyttade Manrique till New York där han arbetade, målade och ställde ut några av sina tidigaste konstverk. Han började längta tillbaka till Lanzarote och återvände till sin födelseö 1968 med avsikt att skapa ” en av de vackraste platserna i världen med Lanzarotes alla oändliga möjligheter”. Från den stunden blev Lanzarote César Manriques ”ateljé”.
Med sitt geni och sin inspiration fick han det existerande byggnadsarvet att omformas till otroliga arkitektoniska mästerverk och på ett genialt sätt kombinerade han gamla byggnader med det moderna. Många av de här husen innehåller exceptionella konstgallerier och museer. Med ren briljans blev bisarra vulkaniska former – som vittnar om Lanzarotes vulkaniska historia – anpassade och omformade till unika konstverk i total harmoni med sitt ursprung i naturen. Över hela ön finns imponerande vindspel och mobiler och några som ser ut som färgglada jätteleksaker eller otroliga skulpturer – en hälsar till och med besökare välkomna på flygplatsen.
César Manrique hade ett enormt stort inflytande på det regionala styret, som gav honom fria händer att göra vad han ville. Enligt hans egna estetiska idéer, skulle inte någon byggnad – förutom kyrkorna – vara högre än den högsta palmen. (Den enda ”skyskrapan” på ön är ett hotell i Arrecife, men det kom till när han inte befann sig på ön). Han förbjöd också stora reklamtavlor och dumpning av sopor och alla elektriska ledningar skulle läggas i marken. Han rekommenderade också att byar endast borde målas i vitt och grönt – han tillät bara en klarblå färg i kustområdena. Han uppmanade befolkningen att renovera sina hus och att bevara en stil som passade ihop med miljön runt omkring.
Många kände inte till att Manrique hade en sida som renlevnadsmänniska, för han varken drack alkohol eller rökte och ville inte att någon rökte i närheten av honom. Han la sig för det mesta tidigt och steg upp med solen för att arbeta. En annan typisk sak för honom var att han aldrig tog betalt för de arbeten han la ner på allmänna sevärdheter på Lanzarote. För honom var det betalning nog att se att besökare så väl som los lanzaroteños uppskattade öns ursprungliga skönhet.
I september 1992 – vid 73 års ålder – dog Manrique till följd av en tragisk bilolycka i en rondell (som han i åratal hade sagt var farlig), inte långt från sitt hem i Taro de Tahiche, Han hade donerat sitt hem till Stiftelsen César Manrique innan han dragit sig tillbaka till Haría. Det är ett ödets ironi att han dog i en bilolycka, han som tyckt så illa om att antalet bilar på ön hade ökat. I dag är stiftelsen en stor turistattraktion med över 300 000 besökare per år.
César Manriques största gärning är antagligen – förutom hans framstående arkitektoniska verk och konst – att han är den som till stor del ligger bakom att öns natur kunnat bevaras. För sina ansträngningar fick Manrique 1978 utmärkelsen the World Ecology and Tourism Award och 1986 fick han utmärkelsen Europa Nostra för sin miljövård.
Han dog allt för tidigt, men allt det han gjorde finns kvar att beskåda. I dag ser befolkningen nästan på honom som ett sekulariserat helgon och beundrare lägger också nu färska blommor på hans grav nästan varje dag.
"Vi satte igång att ge ön tillbaka dess egna vulkaniska karaktär och satsade på det unika landskapet och att förbättra och föra in en tydlig, sober, elegant folklig stil i arkitekturen.”
César Manrique, 1981
